Jo, det var Mors Dag, och vi stod i led in till matsalen i kapprummet och var jättehungriga. Då sa vår fröken Anna:

- Det är ju Mors Dag idag, eller hur?

Alla nickade.

- Tycker inte ni killar att tjejerna ska få gå in till maten först idag då?

Va? Vad var det för skit, tänkte de.

- Men de är ju inte morsor! sa en kille som hette Roman.

- Nej, men vi har ju inga morsor här, och de är ju närmare det än du, Roman. Så är inte det rättvist? sa Anna.

Okej då... Så vi fick gå in först, och alla tjejer passade på att se extra stora och duktiga ut med självbelåtna miner och hakan uppe i vädret.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det. Det var på den tiden när eleverna beundrade läraren och alltid var tysta och lyssnade uppmärksamt på allt läraren sa. Så är det minsann inte längre. Nu kom jag och tänka på en annan sak bara för det.

Anna tyckte att vi var så duktiga och fina när vi ställde upp i led för att gå till maten, så hon frågade rektorn om han inte ville komma och titta på oss och se hur duktiga vi var. Så vi ställde upp och alla stod i perfekta led för att imponera på rektorn. Och han kom och han sa att han tyckte att vi var jätteduktiga. Men helgen innan så hade mamma flätat mitt hår i en massa olika flätor med pärlor längst ner på varje (jag var jättestolt över det) och det klirrade när jag gick. Och när vi sedan skulle gå över skolgården så gick jag rakt in i en basketkorg. Jag blev helt tomatröd i ansiktet och försökte att inte visa hur ont det gjorde. Det var några som började skratta. Det var jättepinsamt tyckte jag då. Nu kan jag ju förstås skratta åt det. Dagen efter kom jag tillbaka till skolan med en bula lika stor som ett enhörningshorn.

Oj vad mycket minnen som helt plötsligt kom upp i till ytan. Men jag orkar inte skriva om dem, för att det skulle vara tråkigt för er.

Klara.

Adeline, jag, Alicia och Daniella. Sedan Livi bakom som står med en lussebulle i munnen. Isn't we adorable?